Jag hade aldrig kunnat ana att denna helgen skulle sluta så bra som den gjorde. Jag packade skåpet, tvättade Sam och lastade allt och så åkte vi ner mot Vetlanda. Jag hade verkligen inga förväntningar alls. Det enda jag sa var att ”det viktigaste är att Sam är lycklig och allt utöver är en bonus.”
Började helgen med att nolla kval 1 MSVB med jättebra stilpoäng. Fick 28,9 och Alva som vann stilklassen fick 29,8 så inte ens ett poäng skiljde oss åt. Men han var klockren, Sam.
Banan var mastigt byggd med alla svårigheter och trippelbarr redan på hinder nummer 3 och sedan följt med trekombination, linjer, vattengrav och andra svårigheter. Kändes väldigt bra.
Jag blev även 8:e placerad i klassen.
Lördagens kval hade banbyggaren mastat på ordentligt. Detta var den tuffaste banan på meetinget. Otroligt maxat och högt, och full av svårigheter. 30% av starterna ifrån kval 1 var redan borta, och efter denna omgången försvann ytterligare 17 st via uteslutning. Banorna var otroligt svåra.
Jag red och hoppade fram. Sam kändes bra, men jag kan först ge svar på hur han kändes när jag hoppat första hindret. Han sög på varenda språng och flög. Galopperade in i mål som felfria och jag var så glad. Underbart! Vad jag älskar denna ponnyn var allt jag tänkte.
Vi blev endast tre nollor av 43 starter och eftersom bedömningen var en A1:A så skulle vi alltså hoppa en omhoppning också.
Vi alla tre kom överens innan att vi inte skulle slita på våra hästar mer då resultatet inte hade gjort någon skillnad i ställningen. Alicia hade inte gått om mig i felpoäng och jag hade inte gått om Julia. Så att hoppa var helt onödigt. Vi red alla igenom startlinjen och utgick och delade på segern i kval 2.
Inför finalen hade banbyggaren hållt precis samma standard. Svårt och högt.
Det var otroligt mycket fel i finalen. C och D hoppade samma bana och när jag gick in på banan hade varken någon i C eller D gått nolla.
Sam kändes toppen, inte ett dugg trött eller ofokuserad. Han hoppade fantastiskt och jag fick ett litet ner på 8:an, en hög smal oxer i en tillbaka-sväng. Gick i mål med 4 fel, som också var det hittills bästa resultatet.
Nu var det nervöst kan jag lova er. Det var tre efter mig. Det räckte att hon efter mig rev två och så hade jag medalj. Och så blev det, och jag var garanterad medalj.
Kramade om min älskade Sam. Jag vågade inte tänka att det skulle bli något mer då det var två duktiga kvar.
Nästa ryttare var skulle också riva två för att jag skulle få silver. Och så blev det också.. Nu var jag garanterad silvermedaljör. Jag var så glad med så nervös inför sista ryttaren. Det kunde ju faktiskt bli guld. Men jag ville inte tänka så mycket, då brukar det bli motsatsen till det man vill.
Julia fick ett ner på tvåan vilket gjorde det ännu mer nervöst sedan när hon red nolla på några hinder efter det. Det behövdes så lite, och när jag fick reda på att hon rev och jag hade vunnit blev allt suddigt. Folk kom fram och kramades och lilla gulliga Julia Hallberg stod och grät med mig.
Äntligen, tänkte ja. Äntligen var det min tur.
Resten gick så fort. In på prisutdelning med Svensk Mästare täcket på, rosetter och blommor. Upp på prispallen och få guldmedaljen runt halsen och intervjuer. Sedan fick man Pommac över hela sig och upp på ponnyn igen och rida mitt ärevarv..
Detta var minst sagt det roligaste jag upplevt i hela mitt liv. Och jag tackar många, men den jag tackar mest är min älskade Sam. Jag älskar dig mest av allt! ❤ Tack!
